Gefle Dagblad 14 mars 2005

Kan det bli för perfekt?

Heliga Trefaldighets kyrka, Gävle
Mikaeli kammarkör
Anders Eby, dirigent

Mikaeli kammarkör har sin hemvist i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm men har samtidigt en musikalisk såväl som geografisk bredd. Stora nutida a capellaverk har enligt programmet blivit något av körens specialitet och det bjuds på flera körstycken som exemplifierar detta under denna lördagseftermiddag i Heliga Trefaldighets kyrka.

Det första stycket är ett 2000-talsverk av James McMillan, "O bone Jesu", med en text av okänd författare från 1500-talet. Inledningen är stämningsfull med växlingar mellan olika soloinsatser och fullkomliga kluster av stämmor som ligger så tätt att de knappt går att särskilja. Stycket hör definitivt inte till den lättsjungna standardkörrepertoaren (vilket förmodligen inget som denna kör sjunger gör) utan det kräver att varje korist kan bära och operera sin egen stämma. Dissonanta, upprivna Jesurop, vassa glissandon och ett slutackord som närapå förlamar hörselnerverna gör musiken energifull och spännande och även om det kanske är svårt att tro utifrån beskrivningen så är McMillans stycke faktiskt riktigt skön musik. Och framförandet oklanderligt, så klart.

Nästa musikval kommer även det från denna sida millennieskiftet, "Minnen", skrivet av Lars-Erik Rosell till en text av Johan Erik Stagnelius. Inte heller detta är någon trallvänlig julvisa precis, utan det är musik som kräver, både av sångare och av åhörare. Som för att lugna publikens nerver med lite mer välbekanta harmonier har kören som tredje stycke valt Brahms "Fest- und Gedenksprüche", ett verk för dubbelkör. Pampig och mäktig sång avslöjar att denna oerhört drivna samling sångare inte bara döljer en, utan två lika förträffliga körer! Med anledning av Jungfru Maria Bebådelsedag står därefter tre Mariasånger på programmet. Den första av Sören Birch och den sista av Gävle-anknutne Gottfrid Berg.

Mellan dessa två vackra musikinslag händer dock något mycket intressant. Damstämmorna lämnar koret i manlig besittning och sprider ut sig längs kyrkans sidogångar. Basarna lägger ett mullrande ackord och helt utan förvarning börjar dämpade röster eka i kanon runt om i kyrkorummet. "Ave Maria, gratia plena. Ora pro nobis." De framviskade Mariabönerna liksom smyger sig på, intimt och påträngande, och det är oerhört effektfullt. Mönstret upprepas ytterligare ett par gånger innan stycket avslutas med ett unisont talat "Amen". Det är verkligen läckert och tonsättaren till detta hemlighetsfulla och annorlunda körstycke är den självlärde finländaren Jaakko Mäntyjärvi.

När Arnold Schönbergs "Friede auf Erden" skulle uruppföras 1911 tycker man att det var tekniskt så svårt att man bad tonsättaren skriva instrumentalstämmor som svagt skulle stödja kören i bakgrunden. Han böjde sig för denna önskan men poängterade att stycket minsann var skrivet för a capellasång och att instrumenthjälpen bara var en engångsföreteelse. Ett verk med en sådan historia kan man ju tycka borde skrämma vilken kör som helst men inga utmaningar tycks få Anders Eby och hans Mikaeli kammarkör att rygga tillbaka. Tvärtom.

Med en förbluffande säkerhet tar de sig, och oss, utan minsta skavank eller tvekan genom hela detta omtumlande stycke som avslutning på konserten. Jag kommer av någon anledning att tänka på uttrycket "the sky is the limit" och det verkar minst sagt som om varken ett omöjligt antal stämmor eller fullkomligt osannolika harmonier kan stoppa den här kören. De är helt enkelt för bra! Har ändå en liten, liten fundering när konserten är slut: Kan det bli FÖR perfekt?

KAJSA WESTERMAN